Prolog

Hans välbyggda kropp är som vanligt välklädd i en elegant kostym och oavsett var eller när jag ser honom är han alltid artig, och framför allt, artikulerad. Han äntrar byggnaden som om han äger den och går mot hissarna. Han kan inte se mig. På bara tio steg skulle jag kunna stå bakom honom, känna hans doft, vara ett med hans energi. Jag skulle kunna göra vad jag ville – om han bara blir ensam i hissen. Då kan jag vara ensam där med honom. Jag har övat. Jag vet att jag hinner fram med bara tio steg innan dörrarna stängs.
  Jag står här och hela hans väsen fyller mig. Han tar upp mobiltelefonen och rösten hörs tydligt och klart i hela hallen. Den skär in i mig och mina knän viker sig nästan av tyngden från orden. Det mörka molnet drar in över mig och gör mörkret allt kompaktare och svårt att ta sig ur. Mina sinnen är borta en kort stund. Tankarna äter upp mig. Han har stannat upp. Som om han förnimmer mig, vänder han sig sakta om. Jag hukar bakom den stora växten med de välvuxna bladen. Det finns tre andra personer runt om oss och en av dem tilltalar honom med hög röst. Han spricker upp i ett leende som nästan täcker hela hans ansikte. Det är så han gör. Möter andra med ett leende; över ett champagneglas, när någon hälsar, ber om en autograf eller en selfie. Mitt hjärta stannar i slaget och jag biter mig i knogen. Kallsvetten rinner nerför ryggen och det sticker i mina handflator. När ska jag få min chans? Med hjälp av tankar försöker jag febrilt övertala personen som pratar med honom att lämna hallen, huset och honom. De avslutar samtalet och han blir ensam igen. Mobilen har han för länge sedan stoppat ner i innerfickan och tar nu de resterande stegen mot hissarna. Jag ser i ögonvrån hur en kvinna skyndar sig för att hinna in i samma hiss. Mitt uppdrag misslyckades den här gången – också.