Bittert svek

Här bjuder jag på en aptitretare ur Bittert svek första delen i deckarserien Falkenbergsmorden.
Tycker du om det och vill läsa vidare? Boken finns att köpa här på hemsidan. Klicka in på Beställ mina deckare så hittar du rätt.
                        C T Karlsson

Lördag 5 maj 2012, Falkenberg
 Han hörde stegen men såg ingen. Vinden tog nästan hatten men han fick tag i den. På andra sidan bron längde han stegen för att öka frekvensen på hjärtslagen. Läkarens ordination var tydlig, det var viktigt att han minst en gång om dagen fick upp pulsen under sina promenader. Så här på våren var ljudnivån vid Ätran påtaglig, det brusade ordentligt och vattennivån var högre än normalt. När han kommit en bit på väg höjde han tempot ytterligare. Med de tunna handskarna på händerna fällde han upp rockkragen. Duggregnet lade sig som en blöt filt på hans hatt och rockaxlar.
  Impulsen att vända sig om och se vem som gick efter honom stillade han. Om det nu var någon han kände, då skulle han bli tvungen att stanna upp, prata och sällskapa. Det var bättre att bara gå på som om han inget märkte. Ögonen kämpade på i mörkret och lungorna fyllde han med den kyliga luften. Huden under skjortan från Stenström knottrade sig och han noterade hjärtat slå snabbare än vanligt. Längre fram fanns ett vägkors, han kunde välja att gå grusvägen istället för asfaltsvägen rakt fram och sedan gå ut på asfaltsvägen med elljusspåret borta vid scoutgården. Det betydde mer motion och han kände till vägarna och stigarna som sin egen bakgård, så mycket som han traskat runt här. Stegen bakom valde samma väg. Andhämtningen blev ytlig och fick det att knyta sig i bröstet på honom. Han stack ner händerna i rockfickorna och fortsatte gå. Det enda av värde i hans fickor var en husnyckel. Det kunde förföljaren inte veta. Kanske skulle han vända sig om i alla fall. Nej, nu fick han skärpa sig! Detta var ju faktiskt Falkenberg och inte någon park i Malmö. Säkert bara en granne ute i samma ärende som han.
   De tunga tankarna återkom. Han närmade sig Vallarnas Friluftsteaters scen nedanför backen till höger. Ätrans strömmande vatten lät sig höras. Duggregnet fortsatte, han skulle bli genomblöt innan han var hemma igen. Men det gjorde inget. Hatten tålde det och rocken med. Nu var stegen så nära att han nästan kunde höra vilken sorts sula och storlek fotgängaren hade på sina skor. Han inbillade sig att det var något bekant över fotstegen. Det måste vara en granne. Huvudet blixtrade till av ett hårt slag. Det sista som gick genom hjärnan var att inte gör väl grannar så?